om mina tårar var guld så skulle jag varit rik nu.
Om någon skulle tvingat mig att välja för ett år sedan så skulle jag svarat nej. Om någon skulle frågat mig för 3 månader sedan så skulle jag svarat ja. För tre veckor sedan hade jag svarat ja. För 1 veka sedan hade jag svarat nej och nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till.
Det är jättejobbigt att tänka på det, och utan att överdrva så gråter jag varje gång jag försöker komma fram till ett beslut (som nu). Idag såg jag min mamma gråta för att hon ville att jag skulle åka. Hon förklarade hur mycket hon skulle sakna mig om jag åkte och att hon stöttade mig i vilket beslut jag än tog. Hon var osäker på att hon skulle klara sig ett år utan mig. Mig. En person. Jag fick henne att gråta.
Tänk er att ni står i mitt perpektiv istället. Jag vill åka på ett sätt. Men jag ska i så fall klara mig utan ALLA i ett helt år. Ni här hemma kommer i alla fall att ha varandra. Och jag vet inte om jag kommer att klara att vara ensam. Om jag är tillräckligt stor för detta, för varje gång jag börjar gråta så känner jag mig som ett litet barn igen.
Hela den här veckan har varit så känslosam på olika sätt. New Moon, Det här och jag har inte mått så bra, med förkylning och ont i huvudet och halsen. Jag har inte orkat tänka på det förrän mamma kom fram till mig idag och bad mig säga 5 positiva och 5 negativa saker om att åka. Jag kunde inte. För så fort jag tänker på att lämna allt det trygga här och åka långt bort så länge så kan jag inte hålla tårarna tillbaka längre. För 3 veckor sedan, när jag nästan var säker på att jag skulle åka så kunde jag se avskedet framför mig. Min familj, Johanna och Olivia var med i det. Hjälp, nu när jag tänker på det så kan jag inte tänka klart. Tänk den sista kramen, de sista orden, att den sista bilden av varandra kommer att vara fylld av tårar och att man ska bära med sig den bilden som det sista man såg av varandra i nästan ett helt år.
För en vecka sedan, när jag helt plötsligt ändrade uppfattning om det så tänkte jag från det andra hållet. att jag skulle stanna kvar. Det enkla alternativet, det trygga. Det alternativet som jag alltid tar, det fega. Jag kände mig så bra, som om jag redan hade bestämt mig för att stanna kvar i Sverige, regniga underbara Sverige. Men då började istället tankarna fara omkring ändå.
Skulle jag istället behöva leva hela mitt liv och undra hur det skulle ha varit? Önskat att jag hade åkt? Alltså jag fattar inte hur det kan vara så svårt? Betyder det att jag egentligen inte vill åka? Eller att jag bara är rädd för att berätta att jag egentligen vill åka?
Det är erat fel. Varfr ska ni vara så hilma underbara, varför ska det vara så svårt att lämna er? Det blir bara så jobbigt. Kunde ni inte bara varit några vanliga människor som man kollar förbi på gatan? Varför ska ni vara så förbaskat bra så att jag verkligen inte vill lämna er.
Jag kan inte enns tänka mig in i en hel värld utan alla er och allt som finns här. Maten, Godiset, De dåliga busstiderna, skolan, svenska, kungsmässan, Mamma, Pappa, bor, syster, Johanna, Olivia, Mpk09, min säng, min dator, min tv, mitt hus, era hus, mitt liv.
För er är det i så fall bara en sak som försvinner. För mig försvinner allt.
Vet du vad jag tycker ? Varför villd u ens åka till USA ? vad är det som lockar dig ? Gillar du att prata engelska ? Kan du klara dig ett helt år utan MÅRLIND ? waggawagga waaaaah !!!
Klart du kan ... men endå :)
Mårlind. årlind rlind lind ind nd d
d nd ind lind rlind årlind Mårlind
d dn dni dnil dnilr dnilrå dnilråM
DIN L RÅM
Asså, nej. jag skulle sakna dig som satan.
Mårlind har rätt men du ska inte låta oss få dig att ändra tankar. i denna frågan så ska du lita på dig själv och verkligen lysnna vad hjärtat säger.
du vet att du har det bra här hemma (svergie blablabla) men frågan du kanske ska tänka på är "är det verkligen bättre i USA"
Jag skulle inte bli deppig om du åker eller ingen bör bli deppig för att det är ditt beslut och din dröm om man nu utrycker det så.
Bara glöm alla andra för en stund och fundera på vad du vill göra. Tänk inte på vad någon annan tycker. För om det här är något du vill, så kommer du ångra dej resten av livet om du inte gör det. Och om jag känner dej rätt så gör du bara som vanligt, tar det säkra före det osäkra. Men Emma, de är bara ett år. Fattar du inte att vi har hela livet på oss att ta igen de året sen när du har kommit hem? Inget kommer förändras, jag lovar. Tänk tillbaka på hur de va för ett år sen. När vi praoade på Hemköp. Vad är annorlunda nu? Okej, en hel del, men inget av de gör någon skillnad. Var inte rädd att vi ska glömma dej, för de gör vi inte. De är större risk att du glömmer oss.
För ett år sedan bodde jag en låda med grus.. men idag borjag i en burk med kastanjer.
Aaah, kastanjer , vet ni vad som är bra med en burk ? Man kan fyla den med kastanjer.
Mårlind är skitrolig ju xD men hallå emma, du vet att jag helst vill ha dig här hemma hela tiden, men livet är ett äventyr, go out and get it!! :D Vi finns alltid kvar, du kommer fortfarande vara våran Emma :) <3
men ändå gråter jag varje gång jag tänker på att vara utan er.. :(
jag tycker att du ska göra som du vill och inte lyssna på cp Mårlind ...
Mårlind, mårlind , your neva gonna know when he gets CRAAAAAAAAAAZZZY, giggity, giggity, giggidi mååååårliiiinnnndD.
Emma vill du åka så är det klart du ska det! jag funderar likadant när det gäller va fasen jag ska göra efter gymnasiet, skulle vara så sjukt roligt att åka utomlands och plugga, men samtidigt är jag rädd för att lämna alla, allt trygga som du säger.
Jag skulle bara vilja dra ut i världen och resa runt, det är min dröm, men jag är rädd för att göra det, och för allt jag skulle missa om jag gör det.
Vill du åka så ÅK! för trots allt så kommer du uppleva en sjukt massa roliga, svåra och underbara saker och lära dig massor - inte bara engelska utan saker du kan ha nytta av i livet.
Men vill du inte åka just nu så är det klart att du alltid kan vänta och göra det senare... som typ au pair eller för att plugga!?