viktiga tankar
Jag har ju planer på att åka till Usa i 2an på gymnasiet (senior year på high school). Det betyder ju att det är redan nästa år och det skrämmer mig lite på olika sätt. Innan, när jag var liten så hade jag tagit det för givet att jag skulle åka till Usa, eftersom att min mamma hade gjort det. Men då kändes det som om jag aldrig skulle bli så stor. Och om jag någonsin skulle bli det så skulle jag ju vara så vuxen att jag skulle klara det. Visst, det är ett år kvar, så jag kommer vara 1 år äldre än nu, men jag känner mig ändå så liten.
jag trodde att man skulle vara vuxen när man var 17 år, men jag känner mig bara som ett litet barn. Usa är ju så långt bort, och så annorlunda. Klimat, språk, skolor, människor, regler, tid, ja väldigt mycket. Men det frestar mig på ett sätt. Jag kan nog knappats tänka mig hur mycket jag kommer att uppleva ifall jag åker och hur mycket jag kommer missa ifall jag inte åker. Samtidigt så vet jag nästan hur mycket jag kommer missa här ifall jag åker till usa i ett år. Eller ett år är det ju inte riktigt, man åker eftersommarlovet och kommer tillbaka när terminerna är slut, när man har tar studenten. Men det är ändå en ganska lång stund.
Jag är rädd för att lämna mina vänner och min familj här, för jag vet hur mycket jag saknar dem och hur jag blir då. Jag vet hur det blir efter 3 dagar utan mina vänner liksom, vi springer in i varandra och skriker. Visst, det är ganska oseriöst, men innerst inne så är det nog inte helt oseriöst egentligen, i alla fall inte jag.
Det som gjorde mig tveksam senast var klassen som jag hamnade i nu, den är verkligen underbar, och jag känner att jag hamnade precis rätt. Ja, jag vet, klassen finns kvar sedan när jag kommer tillbaka, men då kommer jag att få gå 2an ''igen'' och sedan gå 3an, så jag kommer alltså att ta studenten som 20-åring. Det känns gammalt. Visst, jag får gå på mina vänners stunentfest, och sedan min, men ändå, det känns ändå inte riktigt rätt. Fast visst, jag tror att det kan vara värt det, eller det är jag nästan säker på, om jag trivs i den familj jag hamnar i men eftersom att jag redan vet vilka de är och att de verkar snälla, så oroar jag mig inte så mycket för de, inte än i alla fall. Men jag vet också att min pappa inte vill att jag ska åka, och det får mig att få mer och mer beslutsångest såklart. Jag vet att jag ska välja för mig själv, det jag vill, men jag lyssnar ju till de som inte tycker att jag ska åka också. Och ibland kommer de med riktigt bra förklaringar till att jag ska stanna.
Det känns som om jag kommer ångra mig vad jag än väljer, men jag kommer nog ångra mig mer om jag väljer att stanna faktiskt. Visst, vissa gånger kommer jag ju självklart att vilja vara hemma, som på min födelsedag och nyår kanske, men jag vet innerst inne att mitt liv är byggt för äventyr. Och det kan du fråga varenda kotte jag känner, och jag tror de säger samma sak. Jag gillar nya saker, impulsiva saker som man annars inte skulle göra kanske. Jag vet också att det driver många till vansinne ibland, att jag inte nöjer mig med en filmkväll, utan vill ha mer. Jag vill alltid ha mer, och egentligen, är inte det här alternativet mer än mer? Man spenderar de första 3 dygnen i New York, för att sedan åka vidare till sin familj, där man ska bo och gå i skolan. Under de olika loven så åker man på olika resor med andra utbytesstudenter genom usa, tänka att få åka till Ohio, Kalefornien, Las Vegas och allt det där. Det måste ju vara mer än mer än mer än MER.
Som ni märker så känns det som om jag ligger mer på Ja-sidan just nu. Men det är olika för varje dag, vissa dagear känns det självklart och jag vill inget annat än att åka, men andra dagar så hittar jag bara jättemånga anledningar till att inte åka. Jag blir galen på detta. (det kommer troligtvis fler sånahär inlägg där jag diskuterar med mig själv) det är ju ändå ett ganska stort steg för en så liten tjej som jag. Eller?
jag trodde att man skulle vara vuxen när man var 17 år, men jag känner mig bara som ett litet barn. Usa är ju så långt bort, och så annorlunda. Klimat, språk, skolor, människor, regler, tid, ja väldigt mycket. Men det frestar mig på ett sätt. Jag kan nog knappats tänka mig hur mycket jag kommer att uppleva ifall jag åker och hur mycket jag kommer missa ifall jag inte åker. Samtidigt så vet jag nästan hur mycket jag kommer missa här ifall jag åker till usa i ett år. Eller ett år är det ju inte riktigt, man åker eftersommarlovet och kommer tillbaka när terminerna är slut, när man har tar studenten. Men det är ändå en ganska lång stund.
Jag är rädd för att lämna mina vänner och min familj här, för jag vet hur mycket jag saknar dem och hur jag blir då. Jag vet hur det blir efter 3 dagar utan mina vänner liksom, vi springer in i varandra och skriker. Visst, det är ganska oseriöst, men innerst inne så är det nog inte helt oseriöst egentligen, i alla fall inte jag.
Det som gjorde mig tveksam senast var klassen som jag hamnade i nu, den är verkligen underbar, och jag känner att jag hamnade precis rätt. Ja, jag vet, klassen finns kvar sedan när jag kommer tillbaka, men då kommer jag att få gå 2an ''igen'' och sedan gå 3an, så jag kommer alltså att ta studenten som 20-åring. Det känns gammalt. Visst, jag får gå på mina vänners stunentfest, och sedan min, men ändå, det känns ändå inte riktigt rätt. Fast visst, jag tror att det kan vara värt det, eller det är jag nästan säker på, om jag trivs i den familj jag hamnar i men eftersom att jag redan vet vilka de är och att de verkar snälla, så oroar jag mig inte så mycket för de, inte än i alla fall. Men jag vet också att min pappa inte vill att jag ska åka, och det får mig att få mer och mer beslutsångest såklart. Jag vet att jag ska välja för mig själv, det jag vill, men jag lyssnar ju till de som inte tycker att jag ska åka också. Och ibland kommer de med riktigt bra förklaringar till att jag ska stanna.
Det känns som om jag kommer ångra mig vad jag än väljer, men jag kommer nog ångra mig mer om jag väljer att stanna faktiskt. Visst, vissa gånger kommer jag ju självklart att vilja vara hemma, som på min födelsedag och nyår kanske, men jag vet innerst inne att mitt liv är byggt för äventyr. Och det kan du fråga varenda kotte jag känner, och jag tror de säger samma sak. Jag gillar nya saker, impulsiva saker som man annars inte skulle göra kanske. Jag vet också att det driver många till vansinne ibland, att jag inte nöjer mig med en filmkväll, utan vill ha mer. Jag vill alltid ha mer, och egentligen, är inte det här alternativet mer än mer? Man spenderar de första 3 dygnen i New York, för att sedan åka vidare till sin familj, där man ska bo och gå i skolan. Under de olika loven så åker man på olika resor med andra utbytesstudenter genom usa, tänka att få åka till Ohio, Kalefornien, Las Vegas och allt det där. Det måste ju vara mer än mer än mer än MER.
Som ni märker så känns det som om jag ligger mer på Ja-sidan just nu. Men det är olika för varje dag, vissa dagear känns det självklart och jag vill inget annat än att åka, men andra dagar så hittar jag bara jättemånga anledningar till att inte åka. Jag blir galen på detta. (det kommer troligtvis fler sånahär inlägg där jag diskuterar med mig själv) det är ju ändå ett ganska stort steg för en så liten tjej som jag. Eller?
Postat av: Olivia
du vet att vi inte vill att du ska åka, för jag kommer sakna dig så jävla enormt bajs mycket!!! men asså emma, lyssna på dig själv, du vill du faktiskt <3 jag kommer stötta dig, efter en hel dels pustande och frustande ;) <3