Jag fatta allt och ingenting, där stod ju du...
Och jag vet inte varför det är så. Det är väl bara jag. Jag vill att allt ska vara perfekt. Min version av perfekt. Och vem vill inte det egentligen? Att allt ska vara perfekt.
När det inte blir som jag vill blir jag nervös. Jag gör saker jag kanske inte vanligtvis skulle ha gjort eller så får ja panik och vet inte alls vad jag ska göra. Jag har jävligt höga krav på mig själv och ibland är det inte så jättebra då jag får panik om det inte blir som jag hade tänkt mig.
Nu menar jag inte att om jag ber om en ny cykel och jag inte får det så får jag panik, utan det handlar oftast om mig själv och vad jag lyckas prestera. Vad folk tycker om mig och hur jag behandlar människor. Många säger att de inte bryr sig om vad folk tycker. Jag tror att det är ren bullshit. Visst, man bryr sig inte om allt. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker om mitt utséende, jag är inte så intresserad av kläder, skor och att fixa håret och sånt men jag bryr mig väldigt mycket om vad folk tycker om mig som person. Man tycker att då borde ju jag vara den mest öppna personen, hon som berättar allt om sig själv och vad hon tycker, så att folk ska lära känna hennes personlighet. Men nej. Istället är jag den där musslan, och jag känner mig rätt trygg där inne bland mina känslor.
Just nu så vet jag inte riktigt hur den här lilla musslan mår. Jag går från arg till ledsen till förvirrad till arg till förbannad till orolig till ledsen till arg. Och så fortsätter det ungefär. Det slår över på en sekund. Och jag vill inte vara ledsen eller arg så då stänger jag av de känslorna. Och tyvärr stänger jag av resten av mina känslor tillsammans med de känslorna så att jag blir helt känslolös. Jag vill vara ensam men inte själv, jag vill säga ifrån men är rädd för vad som kommer hända, jag vill berätta hela sanningen men är rädd för konsekvenserna. Jag vill publicera den här texten men jag är rädd för hur den kommer att tolkas.
Men jag kommer nog att publicera den. Jag lär ta bort den senare men den kan få stå där ett tag.
Och jag är ledsen om jag verkar kall eller tyst just nu. Och jag är ledsen över att jag skriver det här och inte säger det till er personligen.
Åh. Känner mig så onödig nu men; <3 förstår en del av vad du känner.
Tyvärr mkt stora systers syndrom Emma fråga mig eller din extra stora syster en dag när du orkar :/
Men känslor är inte farliga, åsikter gör en till personlighet och att säga ifrån ger en inre styrka den dagen man vågar lita på sin magkänsla. kram gumman - älskar dig som du är med alla känslor och åsikter!
Alla mår vi dåligt till och från, och det måste man få göra. Man lär sig hantera sånt här lite bättre för varje gång det händer. Genom att publicera detta inlägget öppnade du ju musslan lite vilket jag tycker är ett steg i rätt riktning! Att hålla allt inom sig hjälper inte, det gör bara saker o ting värre. Så mitt tips är att prata ut ordentligt och berätta hela sanningen för någon, spelar ingen roll vem det är. Kan vara vem som helst, bara någon annan får veta om allt så du slipper bära på allt själv. Låter löjligt nu men; allt löser sig med tiden. :)