22 Juli 2012
Idag är det ett år sedan terrordåden i Norge. Jag sitter och tittar på dokumentärerna och minnesstunderna som går på TV och kan inte hjälpa att fälla en och an annan tår. Och som Frida och jag diskuterade nyss så måste Breivik vara omänsklig som inte ens mår dåligt över vad han har gjort. Jag sitter nu och hör historia efter historia om folk som höll om sina bästa vänner som dog i deras famnar och föräldrar som fick beskeden som de aldrig borde få. Om barn som förlorade sina föräldrar och syskon. De rullade namnen på alla de 77 som dog för ett år sedan och rysningar gick igenom hela min kropp. Och när jag ser alla gråta på min TV-skärm så börjar jag med gråta. Det gör så ont att se, och jag kan inte ens tänka mig in i hur ont det gör för de anhöriga till de som dog i Oslo och på Utöya. All kärlek till dem idag.
Bild tagen från Google.