Tomt
Det känns som om jag inte kan skriva något just nu eftersom att hela världen känns så tom. Jag står i ett vitt rum utan golv, tak eller väggar. Jag står där, utan fötter, utan armar, ögon, näsa eller mun. Utan känsel, utan luft, utan någon. Ensam.
När jag åkte hemmifrån så trodde jag att det aldrig skulle finnas något jobbigare, att det var dagen, den jobbigaste delen av mitt liv. Men när jag kramade om er så visste jag att jag skulle komma tillbaka, jag kunde börja räkna sekunderna direkt, jag visste när vi skulle ses. Och hur långt det än var då så visste jag, hela jag visste, att det inte var slutet utan bara en paus.
Och nu sitter jag här, söndergråten sedan några timmar tillbaka och är tom. Idag kramade jag om personer som jag aldrig kommer att se igen. Som jag aldrig kommer att skratta med igen. Och jag önskar att bara någon kunde förstå den känslan, men jag tror inte att man kan det utan att ha upplevt den själv. Blickarna som gick mellan våra ögon, sönderkrossade drömmar som vi visste att vi ändå inte skulle få, men som nu, bara rasade framför oss. Vänner som har gjort mina dagar, som har funnits där och som har hjälp mig att bli den jag är just nu. Människor som har sagt hej till mig när det kändes som att jag inte hade någon, deras leenden som sakta försvann när vi förstod att det var sista gången. Föralltid. Det finns inga sekunder att räkna, ingen dag att invänta, ingenting.
Det är bara tomt. Och helt plötsligt ensamt igen. Precis som det var de första månaderna då jag ringde hem och grät. Då mamma inte visste vad hon skulle säga och inte någon annan heller. Jag visste ingenting och jag var så ensam. Men så tom jag jag är nu, det har jag nog aldrig varit.
Jag gick på bussen för sista gången och satte mig ner, sedan hoppade Faith på bussen och stannade så fort hon såg mig. Mitt i bussen, med folk väntande bakom henne. Så var vi bara där, i ingenting, jättelänge. Sedan nickade vi bara och visste, vi visste att det var sista gången, att det var slutet. Det var ingen paus, det finns inget sen. Det var där och då, och det var nog sista gången jag såg henne i mitt liv.
Tystnaden när jag och Cindy sa "See you later" när vi skiljdes åt efter skolan, sekunden då vi båda mindes. Då vi kollade tillbaka på varandra och bara kollade, och sedan försvann in i mängden. Känslan när jag öppnade och stängde skolans stora dörrar för sista gången. När lärarna önskar en lycka till och att jag kommer lyckas med mitt liv. Jag vet inte. Det är bara tomt. Det är bara väldigt tomt just nu.
Och jag vet ingenting. Jag vet inte varför jag gråter och jag vet inte varför jag skriver det här. Om någon ens läser. Om jag ens bryr mig om någon läser.
Jag tror jag håller på att bli någon. Eller så är jag någon som jag inte är berädd eller redo att vara. Jag kanske håller på att bli vuxen, vilket skrämmer livet ur mig. Det finns så mycket som jag kan vara men ändå så är jag något som gör mig själv ledsen och får mig att känna mig... ja.. tom. Ensam. Liten. Skyldig.
Jag vet inte om det blir såhär när man håller på att gå igenom en stor förändring i sitt liv, och även om min bara är att åka hem så känns det som om det är det konstigaste som finns just nu. Det är någon slags tom panik som jag känner och jag vet inte om och när det kommer försvinna och det gör mig ännu mer rädd.
Jag kände mig som en idiot precis när jag fick min värld att känna likadant, eller i alla fall känna sig skyldig. Känna sig som om ingen betydde ingenting och allting var inget. Vilket det inte är. Jag är så rädd för att göra sönder allt att jag inte ens märker när glaset är påväg ner i stengolvet. Och jag kan varken hålla käft eller säga vad jag egentligen vill säga.
Jag tror att jag bara är rädd för vad som ska hända och jag önskar att ni kunde förstå. Jag önskar att ni kunde känna.
Jag vill inte ha några ord eller något nu, som ska få mig att må bättre, jag känner mig inte ens värd det. Jag ville bara att ni skulle lyssna. Och tack för att ni läste, ni som gjorde det, för det betyder väl att ni ville lyssna.
/En förvirrad själ.
När jag åkte hemmifrån så trodde jag att det aldrig skulle finnas något jobbigare, att det var dagen, den jobbigaste delen av mitt liv. Men när jag kramade om er så visste jag att jag skulle komma tillbaka, jag kunde börja räkna sekunderna direkt, jag visste när vi skulle ses. Och hur långt det än var då så visste jag, hela jag visste, att det inte var slutet utan bara en paus.
Och nu sitter jag här, söndergråten sedan några timmar tillbaka och är tom. Idag kramade jag om personer som jag aldrig kommer att se igen. Som jag aldrig kommer att skratta med igen. Och jag önskar att bara någon kunde förstå den känslan, men jag tror inte att man kan det utan att ha upplevt den själv. Blickarna som gick mellan våra ögon, sönderkrossade drömmar som vi visste att vi ändå inte skulle få, men som nu, bara rasade framför oss. Vänner som har gjort mina dagar, som har funnits där och som har hjälp mig att bli den jag är just nu. Människor som har sagt hej till mig när det kändes som att jag inte hade någon, deras leenden som sakta försvann när vi förstod att det var sista gången. Föralltid. Det finns inga sekunder att räkna, ingen dag att invänta, ingenting.
Det är bara tomt. Och helt plötsligt ensamt igen. Precis som det var de första månaderna då jag ringde hem och grät. Då mamma inte visste vad hon skulle säga och inte någon annan heller. Jag visste ingenting och jag var så ensam. Men så tom jag jag är nu, det har jag nog aldrig varit.
Jag gick på bussen för sista gången och satte mig ner, sedan hoppade Faith på bussen och stannade så fort hon såg mig. Mitt i bussen, med folk väntande bakom henne. Så var vi bara där, i ingenting, jättelänge. Sedan nickade vi bara och visste, vi visste att det var sista gången, att det var slutet. Det var ingen paus, det finns inget sen. Det var där och då, och det var nog sista gången jag såg henne i mitt liv.
Tystnaden när jag och Cindy sa "See you later" när vi skiljdes åt efter skolan, sekunden då vi båda mindes. Då vi kollade tillbaka på varandra och bara kollade, och sedan försvann in i mängden. Känslan när jag öppnade och stängde skolans stora dörrar för sista gången. När lärarna önskar en lycka till och att jag kommer lyckas med mitt liv. Jag vet inte. Det är bara tomt. Det är bara väldigt tomt just nu.
Och jag vet ingenting. Jag vet inte varför jag gråter och jag vet inte varför jag skriver det här. Om någon ens läser. Om jag ens bryr mig om någon läser.
Jag tror jag håller på att bli någon. Eller så är jag någon som jag inte är berädd eller redo att vara. Jag kanske håller på att bli vuxen, vilket skrämmer livet ur mig. Det finns så mycket som jag kan vara men ändå så är jag något som gör mig själv ledsen och får mig att känna mig... ja.. tom. Ensam. Liten. Skyldig.
Jag vet inte om det blir såhär när man håller på att gå igenom en stor förändring i sitt liv, och även om min bara är att åka hem så känns det som om det är det konstigaste som finns just nu. Det är någon slags tom panik som jag känner och jag vet inte om och när det kommer försvinna och det gör mig ännu mer rädd.
Jag kände mig som en idiot precis när jag fick min värld att känna likadant, eller i alla fall känna sig skyldig. Känna sig som om ingen betydde ingenting och allting var inget. Vilket det inte är. Jag är så rädd för att göra sönder allt att jag inte ens märker när glaset är påväg ner i stengolvet. Och jag kan varken hålla käft eller säga vad jag egentligen vill säga.
Jag tror att jag bara är rädd för vad som ska hända och jag önskar att ni kunde förstå. Jag önskar att ni kunde känna.
Jag vill inte ha några ord eller något nu, som ska få mig att må bättre, jag känner mig inte ens värd det. Jag ville bara att ni skulle lyssna. Och tack för att ni läste, ni som gjorde det, för det betyder väl att ni ville lyssna.
/En förvirrad själ.
Postat av: Olivia
<3 älskar dig
Postat av: johanna
du är grym min bästa vän! change is good. och du kan ju faktiskt åka tillbaka och hälsa på (om det nu är till någon tröst) :) <3
Postat av: Dagge
Vi vill lyssna! Älskar dig finaste♥
Postat av: Thilda
<3