9 veckor.
Idag är det nio veckor kvar. Det känns fortfarande inte som om det är på riktigt att jag ska åka iväg så länge. Jag tror inte att jag kommer att fatta det förrän dagen innan eller något. Om jag någonsin kommer fatta det.
Även om jag mår dåligt av det ibland, av att lämna alla och allt så vet jag att det kommet att bli roligt där borta. det är det jag intalar mig själv i alla fall. Jag vet det också, men just idag är jag på det humöret som inte vill åka. Som bara vill stanna hemma, ta det säkra före det osäkra, leva som jag brukar, med alla jag gillar nära mig. Och jag vet att ni finns där hela tiden. Även när jag är långt borta så kommer jag att känna av er närvaro för det är ni som kommer att få mig att lyckas med det här. Tanken på att ni tror på mig och tanken på att ni alltid finns där om jag bara vill åka hem.
Jag tänker ändå på det här varje dag, för det är liksom det största jag har gjort i mitt liv så här långt. Det jobbigaste antagligen också, men säkert något utav det roligaste sedan med. Bara att jag är så osäker och rädd för att göra fel hela tiden. Men jag antar att jag kommer att växa under äventyrets gång. Jag hoppas det.
Jaha, nio veckor kvar i Sverige, jag har inget mer att säga egentligen. Förutom frågan; vad gör jag då här framför datorn? Nu går jag ut och njuter av den Svenska gråa sommaren istället med min vän Dagge. Njuter av det sista kalla vädret. För i Texas blir det sommar till och med på julafton.
Även om jag mår dåligt av det ibland, av att lämna alla och allt så vet jag att det kommet att bli roligt där borta. det är det jag intalar mig själv i alla fall. Jag vet det också, men just idag är jag på det humöret som inte vill åka. Som bara vill stanna hemma, ta det säkra före det osäkra, leva som jag brukar, med alla jag gillar nära mig. Och jag vet att ni finns där hela tiden. Även när jag är långt borta så kommer jag att känna av er närvaro för det är ni som kommer att få mig att lyckas med det här. Tanken på att ni tror på mig och tanken på att ni alltid finns där om jag bara vill åka hem.
Jag tänker ändå på det här varje dag, för det är liksom det största jag har gjort i mitt liv så här långt. Det jobbigaste antagligen också, men säkert något utav det roligaste sedan med. Bara att jag är så osäker och rädd för att göra fel hela tiden. Men jag antar att jag kommer att växa under äventyrets gång. Jag hoppas det.
Jaha, nio veckor kvar i Sverige, jag har inget mer att säga egentligen. Förutom frågan; vad gör jag då här framför datorn? Nu går jag ut och njuter av den Svenska gråa sommaren istället med min vän Dagge. Njuter av det sista kalla vädret. För i Texas blir det sommar till och med på julafton.