vila i frid
Jag och Dagge frågade Frida om vi skulle stanna kvar och vänta på bussen med henne, men hon svarade att det var okej och att vi kunde gå om vi ville. Så vi gick mot Kungsmässan och ca 5 minuter senare så hör vi ett tåg tuta jättehögt och jag vänder mig om. Jag ser ett stort blått tåg susa förbi på stationen och det fortsätter att tuta. Det första som går genom mitt huvud är Någon blev överkörd men jag fortsätter att gå och en stund senare får jag smset från Frida.
Det är en som har blivit påkörd av ett tåg.
Jag satte drickan i halsen och visade smset för Dagge och vi satt tysta en stund innan vi började ställa frågor till Frida som stod på stationen. Stackarn var ju i chock men vi lyckades ändå få ur henne att hon trodde att det var en kille och att hans flickvän/fru stod precis brevid. Hon hade inte sett honom halka, men några andra i klassen som stod där hade gjort det. Hon hade därimot sett väldigt mycket blod och en svart klump ligga på spåret. Jag vet själv hur lite den kvinnan klarar av blod och jag led med henne att hon skulle behöva ha sett det där. Jag blev genast spyfärdig när jag tänkte på det och sedan när vi kom till stationen så träffade vi Jennifer och Anna, som hade hört någon berätta om vad han eller hon hade sett. Jag kanske inte ska gå in på detaljer men det verkade inte särskillt vackert.
Men mannen, som vi sedan fick reda på att det var, var tydligen i 45 årsåldern och halkade från kanten. Jag ville bara spola tillbaka tiden och säga till honom att inte gå just där. Jag kände ju inte personen eller någon annan som visste vem det var, men att hans fru eller vän stod där och såg på hans kroppsdelar på spåret, det var det som gjorde att jag bara vills slita av mig håret. Tänk att få leva med det i resten av livet? Som alla som stod på stationen just då får göra. "Jag såg blod och något stort svart". Nejtack.
Det borde byggas stängsel runt spåren, eller åtminstonde saltas bättre på isiga ställen. Det borde inte behöva hända igen, 2 gånger på 3 år är 2 gånger för mycket.
rest in PEACE