Det är väl dax nu.
Okej. Jag kan väl inte ignorera det så mycket längre. Jag behöver lätta min tankar, och såg det här som ett bra sätt.
Det är den 17 idag. Den 17 april. Om fyra månader är det den 17 augusti. Fyra månader. 16 veckor. Och jag har hur mycket som helst att säga, hur många tankar som helst. Men jag vet inte hur jag ska börja. Det är såklart USA resan som jag pratar om, för er som inte hänger med här.
Oj hjälp, det är jättekort tid. Jag är rädd, tror jag, eller min känsla går inte riktigt att beskriva. Jag vill åka, det vill jag, men det finns massor av anledningar till att jag inte vill det också. Alltså det börjar redan låta suddigt det här men det är bara att sluta läsa om det blir för jobbigt.
Jaja, hej jag heter Emma, jag är förrvirrad och jag blir galen av det. Dem jag vill prata med det här om, är dem som betyder mest, vilket också är dem som är jobbigast att prata med detta om. För varje gång jag tänker på det så fylls mina ögon med tårar som bara dyker upp, och de slutar inte rinna förrän jag slutar tänka på det.
Jag menar visst, jag kommer säkert att ha hur roligt som helst, skaffa nya roliga vänner, som jag kommer minnas resten av mitt liv, jag kommer att bo med en annan familj, ha andra husdjur, en annan skola, en annan tid och ett helt annat liv.
Men det betyder inte att jag kommer att vilja ha dem mer än er förstår ni väl? Jag kommer att tänka på er varje dag. Jag kommer ju aldrig glömma av er, precis som att jag hoppas att ni aldrig kommer att glömma av mig. Jag är en tjej bygd för äventyr, och eftersom att jag inte visste vilket äventyr som var mitt att leva så valde jag det här. Och det kommer att bli ett äventyr, jag kommer att lära mig så sjukt mycket och speciellt hur mycket ni betyder för mig. Allihopa. Mina gamla vänner, nya vänner och alla.
Det är klart att jag kommer att förändras, förhoppningsvis till det bättre, och det är klart att det kommer att förändras här hemma också när jag inte är här. Det kommer inte vara sig likt när jag kommer tillbaka. för jag menar, hur såg mitt liv ut för 10 månader sedan?
Det var juni, vi hade precis slutat skolan. Jag trodde att mitt liv gick under tillsammans med den klassen jag hade gått i, eftersom att den bestod av så många grymma människor, som jag aldrig kommer att glömma. Det var Jag, Johanna och Olivia under de dagarna där efter skolavslutningen. Vi gick till Liseberg typ varannan dag och höll oss vakna hela nätterna och gjorde allt från att handla XXXL skjortor på röda korset på morgonen till att kasta i varandra i poolen med morgonrockar på oss. Livet lekte och det var sommar.
Nu har jag så många nya ansikten som jag inte ens hade sett då. Min nya klass, en galet bra klass, med männiksor som jag kommer att komma ihåg ersten av livet också. Jag kan knappt fatta att vi inte ens kände varandra för ett år sedan. Eller, jag kan inte fatta det.
Jaja, det blev väl inte så mycket känslor nu, för jag orkade inte börja gråta kände jag, men jag får börja skriva mer om det här, eftersom att jag tänker på det varje dag, så kanske det är bäst att dela med sig av några tankar lite då och då, för det är ingen idé att inte låtsas om det längre.
Det är den 17 idag. Den 17 april. Om fyra månader är det den 17 augusti. Fyra månader. 16 veckor. Och jag har hur mycket som helst att säga, hur många tankar som helst. Men jag vet inte hur jag ska börja. Det är såklart USA resan som jag pratar om, för er som inte hänger med här.
Oj hjälp, det är jättekort tid. Jag är rädd, tror jag, eller min känsla går inte riktigt att beskriva. Jag vill åka, det vill jag, men det finns massor av anledningar till att jag inte vill det också. Alltså det börjar redan låta suddigt det här men det är bara att sluta läsa om det blir för jobbigt.
Jaja, hej jag heter Emma, jag är förrvirrad och jag blir galen av det. Dem jag vill prata med det här om, är dem som betyder mest, vilket också är dem som är jobbigast att prata med detta om. För varje gång jag tänker på det så fylls mina ögon med tårar som bara dyker upp, och de slutar inte rinna förrän jag slutar tänka på det.
Jag menar visst, jag kommer säkert att ha hur roligt som helst, skaffa nya roliga vänner, som jag kommer minnas resten av mitt liv, jag kommer att bo med en annan familj, ha andra husdjur, en annan skola, en annan tid och ett helt annat liv.
Men det betyder inte att jag kommer att vilja ha dem mer än er förstår ni väl? Jag kommer att tänka på er varje dag. Jag kommer ju aldrig glömma av er, precis som att jag hoppas att ni aldrig kommer att glömma av mig. Jag är en tjej bygd för äventyr, och eftersom att jag inte visste vilket äventyr som var mitt att leva så valde jag det här. Och det kommer att bli ett äventyr, jag kommer att lära mig så sjukt mycket och speciellt hur mycket ni betyder för mig. Allihopa. Mina gamla vänner, nya vänner och alla.
Det är klart att jag kommer att förändras, förhoppningsvis till det bättre, och det är klart att det kommer att förändras här hemma också när jag inte är här. Det kommer inte vara sig likt när jag kommer tillbaka. för jag menar, hur såg mitt liv ut för 10 månader sedan?
Det var juni, vi hade precis slutat skolan. Jag trodde att mitt liv gick under tillsammans med den klassen jag hade gått i, eftersom att den bestod av så många grymma människor, som jag aldrig kommer att glömma. Det var Jag, Johanna och Olivia under de dagarna där efter skolavslutningen. Vi gick till Liseberg typ varannan dag och höll oss vakna hela nätterna och gjorde allt från att handla XXXL skjortor på röda korset på morgonen till att kasta i varandra i poolen med morgonrockar på oss. Livet lekte och det var sommar.
Nu har jag så många nya ansikten som jag inte ens hade sett då. Min nya klass, en galet bra klass, med männiksor som jag kommer att komma ihåg ersten av livet också. Jag kan knappt fatta att vi inte ens kände varandra för ett år sedan. Eller, jag kan inte fatta det.
Jaja, det blev väl inte så mycket känslor nu, för jag orkade inte börja gråta kände jag, men jag får börja skriva mer om det här, eftersom att jag tänker på det varje dag, så kanske det är bäst att dela med sig av några tankar lite då och då, för det är ingen idé att inte låtsas om det längre.
Postat av: Maurlind ^^
Om du vill så kan jag följa med dig :D
jag kan vara din packåsna, som bär runt på dig överallt.
Eller kanske inte men, wagga wagga.
Om 4 månader så kommer jag gräva ett hål åt dig , där tänker jag begrava mig själv. Å när du kommer tillbaka så finns jag där för dig <3
Postat av: Emma
Hahahah mårlind!
Gräv inte ner dig för min skull, du kommer ha roligt utan mig :)
Postat av: Olivia
jag och fedde finns här och väntar på dig! :)
Postat av: Emma
Jaaaa ! <3 men nu vill jag att ni ska komma hem ju ! <3
Postat av: Din Thilda
<3