tankar kring twilight
Den andra april i år så såg jag Twilight för första gången. Jag hade hört många prata om filmen innan men hade förutfattade meningar om den eftersom att jag aldrig gillat någon vampyrfilm någonsin. Jag tänkte bara att det var en till av alla dem. Många började tjata på mig och de andra som inte sett filmen att se den, som argument hade de att filmen inte alls handlade om vampyrer, utan att det var mest kärlek. Jag var blind och döv och vägrade att lyssna ordentligt. Jag tänkte ''visst'', bland allt blod och vassa stora tänder så kanske det ligger lite kärlek, men det gör det väl i alla filmer? Hur många har liksom sett en film helt utan kärlek? Nej, jag trodde väl det.
Så jag hoppade över det och tänkte, visst, jag ska se den ''sen''. Jag satt på planet hem från Usa, där man hade en egen liten tv som man kunde välja tv, serier eller ett ganska stort urval av filmer att se på. Jag scrollade efter att ha sett två filmer och hittade inte riktigt någon som lockade mig. Längst nerpå listan såg jag twilight. Alla runt mig i planet sov, men jag kände mig inte särskillt trött så jag klickade helt enkelt på twilight och hade tänkt mig att somna till filmen.
I nästa ögonblick är jag fast. Fast för allt, precis allt. Jag satt och nästan gungade fram och tillbaka i flygplansstolen efteråt och kunde inte tänka på något annat än att jag var tvungen att se filmen igen. Men sedan kom skolan, jag slutade tänka på det och det gick bra. Sedan, en kväll så skulle jag och Johanna hyra film och så gick vi in på top 10 av mest uthyrda. Gissa vilken som stod högst på den listan? Jag frågade Johanna om hon hade sett den och hon sa nej. Jag nästan kastade mig på filmen och jag tror att jag till och med skrämde Johanna lite när jag började babbla på om hur mycket jag ville se den filmen. Hon gick med på det och vi satt sedan båda två och gungade fram och tillbaka i hennes soffa och log.
Sen dess har mitt liv varit ganska suddigt, jag tor inte att det går en dag utan att någonting påminner mig om twilight, eller någon av skådespelarna.
Jag blev sedan också ett väldigt stort fan av böckerna. Lästa ut samtliga nästan 2000 sidor på 32 dagar, och där var det 2 veckor som var helt bokfria. Allt styrdes av böckerna och jag och mina vänner tävlade om vem som skulle ha böckerna först, vi fick inte läsa före varandra. Ibland slutade det till och med i tårar. Helt sjukt för 3 tjejer som valigtvid inte läser så mycket.
Någon månad senare var jag som de flesta andra just då totalt förälskad i Edward, och det blev så väldigt länge. Sedan bev jag som besatt av bilder av honom, Robert Pattinson hette han tydligen. Istället för att googla Edward Cullen så började jag googla Robert och såg på klipp på youtube med honom. Tillslut var min kärlek till Edward genast lite mindre och mitt intresse för Rob blev allt större. I dagsläget så kan jag inte sluta tycka om honom. Killen har en så sjukt underbar humor, skrattar så att man dör, sätt att se på saker, hans roliga kommentarer och fraser som håller mig levade varje dag. Och utanför allt det där så finns det en kropp, en kropp som det gör ont att titta på för länge. Damn, den snubben är snygg! Nu lever jag och mina närmsta vänner i två världar. I verkligheten, och i den andra verkligheten där Robert finns, bara han och nästan ingen annan. Det känns konstigt att älska någon så mycket som vi egentligen gör men kan man styra över kärlek? Jag vet att vi inte är ''kära'' i honom som man kan bli i någon som man känner. Vi är liksom besatta, och ibland är det underbart , ibland är det pinsamt och ibland är det jobbigt på många olika sätt. Jag vet ju inte hur länge det här kommer att hålla på, jag menar någon gång kommer det ju att sluta, ellerhur? Jaja, det blir det fallet.
Hahaha, jag kan inte fatta att jag just skrev allt det där, och sedan dessutom publicerade det, jaja, nu vet ni i alla fall. Gilla det eller inte, men vad ni än säger så tror jag inte att ni kan ta det ifrån oss.
