mörker
Jag skulle bege mig av från Johanna och hemmåt idag. Det var mörkt ute fast klockan bara var runt halv 9. Det var då det började, det kände jag. De mörka kvällarna då jag skulle gå ensam till bussen och titta mig omkring som en idiot. Jag undrar vaför man är mörkrädd. Är det för att man tror att det ska komma ut en mördare ur buskarna eller? Jag är ju inte direkt den som tror på monster, så det är jag inte det minsta rädd för, inte spöken heller. Jag tror på "verkliga" saker. Saker som skulle kunna hända. Fast egentligen är det ungefär 0,7% chans att det skulle hoppa ut någon ur buskarna precis när man gick förbi, i kungsbacka. Och 0.02% av dem kanske skulle vara mördare. Men ändå, det känns ju inte så när man är där, helt ensam när gatlampan blinkar och det är mörka träddungar på båda sidor av vägen. Då är det inte en fråga OM det ska komma någon ur buskarna, bara en fråga om NÄR det kommer och om man är tillräckligt snabb för att undgå dens attack. Egentligen borde man inte vara rädd för mörker, man springer till nästa gatlampa, men om man tänker efter så är det ju där som alla kan se dig och du inte se någon. Om man befinner sig i mörkret hela tiden så ser ju mördaren mig lika bra som jag ser honom. Bara för att det är en mördare så betyder ju inte det att han/hon har någon slags supersyn som ser igenom allt mörker och vet exakt vart man är hela tiden.
Och ändå blir man lika rädd när man går där, man hör saker, man ser saker, man känner saker. Saker som inte finns. Man blir galen och litar inte på något. Man hoppar 4 meter upp när en fågel flyger förbi och man funderar på om det är bättre att gå och sjunga för sig själv eller om bara den som tänker mörda en hör en bättre då.
Även fast jag skriver den här texten och tänker igenom det här lika många gånger som jag andas ute i mörkret så klommer jag alltid att vara lika rädd. Jag förstår inte vad det är med mig.
Jag tittar nog för mycket på tv. Eller?
Och ändå blir man lika rädd när man går där, man hör saker, man ser saker, man känner saker. Saker som inte finns. Man blir galen och litar inte på något. Man hoppar 4 meter upp när en fågel flyger förbi och man funderar på om det är bättre att gå och sjunga för sig själv eller om bara den som tänker mörda en hör en bättre då.
Även fast jag skriver den här texten och tänker igenom det här lika många gånger som jag andas ute i mörkret så klommer jag alltid att vara lika rädd. Jag förstår inte vad det är med mig.
Jag tittar nog för mycket på tv. Eller?
Postat av: Anonym
Är det kigge?
Postat av: Anonym
På bilden