jag kommer inte ens på någon passande rubrik
Oj.
Jag orkar inte tänka. Jag hade det svårt idag. Jag visste verkligen inte vad jag skulle välja och även om något alternativ kanske har kännts självklart för er så har det verkligen inte varit så för mig. Jag ville stanna lika mycket som jag ville åka.
Men det gick sedan upp för mig att jag ju verkligen ville åka lika mycket som jag ville stanna. Och jag ville stanna så sjukt mycket, så då måste jag ju ha velat åka så sjukt mycket också. Jag menar, det är 10 månader. vad gjorde vi för 10 månader sedan? Det var Januari, visst mycket har förändrats, ny skola, nya vänner, men inget har förändrats till det sämre. Inte sådant som vi inte redan visste skulle hända ändå, som att 9B1 skulle splittras och så. Men jag tror att jag var väldigt olorig för mina vänner först. Jag tänkte mig in i en värld där jag skulle komma tillbaka hit efter 10 månader och att mina bästa vänner inte var vänner längre, att något hade fått dem att inte umgås längre. Men efter helgen nu, med dem, de underbaraste människorna jag vet, så fattar jag att det är en ytterst liten chans att det skulle kunna hända. Då såg jag istället Johanna och Olivia , m.fl. stå där på landvetter och vänta på mig i anländningssalen och sedan, när de såg mig skulle skrika Där kommer hon! och sedan börjat gapskratta, och vi springer in i varandra skrikendes, skrattandes, gråtandes och vi ramlar ihop i en hög av allt det där. Ni måste bara lova mig att finnas kvar, det kanske inte blir samma sak som det var när jag åkte, men att ni inte försvinner någonstans, att ni inte glömmer mig, för jag skulle aldrig kunna glömma er, jag kommer att tänka på er varje dag. Och min familj. Jag vet att ni inte kommer att splittras, men om ni bara lovar att finnas kvar när jag kommer tillbaka så är jag redo nu. Med huvudet högt och gråten i halsen så tar jag den jobbiga vägen, inte den enkla säkra stigen.
Det här är det jag vill, och även om jag kommer att sakna alla, och då menar jag alla, er där ute, så sjukt mycket så att jag inte ens kan tänka på det nu utan att börja lipa så är det tydligen det jag vill. Fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Men 10 månader kan ni ju klara er, det vet jag. Ni är så starka.
Jävlar. Min mage värker.
Postat av: Olivia
:'( snyft... jag kommer saknar dig så mycket, de finns inga ord..
Postat av: Emma
inte för mig heller. inga ord kan beskriva det jag känner.