9b1
Det kom som en spontan grej att bara välla ut känslorna. Så här har ni dem.
Jag kommer ihåg första dagen som om det var igår. Wimar var sen som vanligt och kom långsamt utlunkandes ur dörren när alla klasser redan hade samlats. Jag kan fortfarande höra hans röst ''6b1 här ÖhÖh'' Det starkaste minnet från den morgonen är konstigt nog när Wimar sa ''Kan du hålla den här, jag måste bara knyta skorna'' till John och gav honom 6b1-skylten. John tog precis emot den när han märkte att Wimar hade sandaler på sig. Det var nog första gången som klassen skrattade tillsammans.
Sen dess har det varit många gånger, vi har gjort så mycket roligt.
Johan Hulten, våran andra klassföreståndare gjorde dagarna till lekar. Jag minns fortfarande en lektion där vi bara pratade om gamla roliga saker som vi hade varit med om. Alla började med ''Eeen gåång''.
Simon, vad vi störde oss på den killen, nästan lika mycket som vi älskade hans kommentarer och roliga påhitt. Jag kommer ihåg när han sniffade krita och mosad godis för att sedan gå runt och nysa hela dagen. haha.
Jag minns första gången på brännö, nästan ingen badade och vi hade egenligen inte så roligt om man jämför, men ändå så pallrar vi oss dit varje år. Eller pallrade, nu är det ju slut. Det är något med den ön som alltid kommer att påminna mig om klassen.
Efter sjuans avslutning kommer jag ihåg hur alla tjejer satt och grät för att Johan skulle sluta och jag kommer fortfarande ihåg första skoldagen i åttan när vi fick Camilla istället. Camilla, hon som gav oss så långa raster men svåra uppgifter. Jag kan fortfarande se klassen sitta och hets-läsa Sandor Slash Ida på hennes lektioner.
Sedan kom Fredrik. Jag tyckte egentligen synd om honom först för att vilken lärare det än skulle kommit så skulle vi ogillat honom/henne eftersom att vi skulle jämföra personen med Johan. Men på ett sätt hjälpte Fredrik det då 8b1 att växa upp. Vi tog hand om varandra i alla lägen och kramade om varandra i svåra stunder. Jag minns friluftsdagarna med klassen då vi alltid sammarbetade och hade otroligt roligt trots att allt gick åt skogen, om carro fick ett ägg på sig eller petter fick en freesbee i huvudet. Jag kommer nog aldrig glömma när Patrik frågade ledaren om man fick extrapoäng om man sparkade på fotbollarna naken och lika väl kommer jag kanske tyvärr minnas synen av en naken patrik inne i skogen som sparkade tillbaka fotbollar till oss. Han har väl aldrig svikit vårat lag den gentlemannen.
Jag kan förtfarande inte beskriva min och troligtvis alla tjejers förvåning över att se våra små datanördskillar uppklädda i kavaj och fluga på julavslutningen förra året. Man fick nästan en liten tår i ögat.
Det finns inga bra ord för att beskriva hur mycket roligt vi har haft tillsammans eller hur mycket jag tycker om er. Jag menar, vem skulle i 6an kunna gissa att Malin skulle gå med Mårlind på balen till exempel? Vilken av alla fjortistjejer i sjuan skulle kunna gissa sig till att det skulle se ut såhär i nian? Att alla var med alla och att wowkillarna skulle visa så roliga sidor. Jag önskar så att jag hade tagit vara på tiden så mycket bättre.
Att det är först nu, med bara några få dagar kvar tillsammans som man förstår hur mycket alla ni 25 personer betyder för mig. Klassen är perfekt, vad skulle den vara utan Sebbe eller Pauline? Eller Norman eller Sara till exempel? Det skulle inte vara samma sak.
Egentligen borde vi fira de åren som vi har haft tillsammans istället för att sörja över att de är över. Men tyvärr så hänger sorgen tygnst just nu. Sorgen över att gå upp till skolan på morgonen och träffa en helt annan klass än er, sorgen över att aldrig mer få höra ''Plast-dante! plast-dante! plast-dante!'' eller ''lan lan lan lan LAN LAN LAN LAN''. Sorgen över att aldrig mer få höra en ensam oskylldig hostning snabbt sjungas upp till en hel orkester av alla möjliga hostningar och harklingar i ett innan tyst klassrum. Sorgen över att aldrig mer få höra ''helt jävla crazy'', ''du rööör inte skorpan'' eller ''i tunnan i tunnan'' av killarnas pipiga röster. Sorgen över att aldrig mer leka tidningsleken med er på so-lektionerna.
Bara sorgen över att kanske ett år efter skolavslutningen se någon från klassen på kungsbacka station och man inte har pratat med personen sedan sista dagen. Sorgen över att den enda konversationen just då kanske blir ''åh vad vackert väder'' eller ''vad har du gjort i helgen då'' eller bara ett enkelt ''hej'' för att sedan gå därifrån.
Men en sak är säker, vi kommer alltid att minnas våran klass som den bästa, jag kommer alltid minnas den som en stor gemensam skrikig och rolig böghög.
John kommer alltid att minnas som stefans Johan, Annie kommer alltid att vara Wimars Annelie, Carro kommer alltid att vara CrazyCarro och Sara kommer alltid att ha lika mycket skinkludd.
Vi kommer alltid att vara svettiga och allmänt korkade.
Livet var så mycket enklare och roligare med er, men alla bra saker har väl ett slut.
9b1, ni kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.
jag kan knappt läsa va de står, mina ögon är helt tårfyllda... jag älskar våran klass, kan inte förstå att vi ska splittras.. en del av mitt hjärta kommer alltid slå för 9b1 ♥
:'(
ahhh! fan va ja kommer att sakna våran klass, sitter här med tår fyllda ögon å ett leende på läpparna, kommer sakna 9b1 mkt. ♥
ååh gråten :(
jätte bra skrivet emma!, känns jobbigt att allt detta slutar, blir mer och mer depp för varje dag :( 9b1 <3 puss
/sara :)