det är på ju riktigt
Alltså, jag kommer ihåg när jag satte in den här. Då stod den på 167 dagar. Nu står den på 1. Jag har följt den och suttit och gjort långa inlägg om att det är 150 dagar, 100 dagar, 50 dagar, och 34 dagar kvar hela tiden, men jag har aldrig riktigt tänkt mig att det verkligen är på riktigt. Att jag verkligen ska gå och se den här filmen imorgon natt.
Jag kommer ihåg när vi stod där på smedingeskolans parkering när alla (jag johanna och olivia) hade läst ut första boken och att vi lovade varandra att vi inte skulle läsa den andra förräns vi hade sett New Moon på bio. Lite skrattretande just nu när man tänker tillbaka, ungefär 20 dagar efter det så hade vi läst ut alla böckerna, vi bestämde tillochmed dagar då vi fick börja läsa och tog knappt kontakt med omvärlden under de få dagar det tog för oss att läsa boken. Man reserverade boken på alla språk som fanns på biblioteket för att bara få läsa, och vi ''Hatade'' varandra när någon annan låg före några sidor. Jag kommer ihåg nätterna när man skulle upp till skolan nästa dag, då man låg och läste tills ögonen verkligen hade gått ihop 100 gånger och man verkligen inte såg bokstäverna längre. Sedan gick man upp, klädde på sig och gick till skolan med boken i handen. Mötte upp Johanna och Olivia, de hade också böckerna i handen, vi tittade hur långt de andra hade kommit och sedan satt man där på rasterna och var allmänt osocial när man satt och läste.
Jag kan tänka tillbaka till första gången jag såg Twilight, på flygplanet hem från Usa, då jag valde mellan att se en film eller att sova. Jag orkade inte sova så jag skulle välja en film. Jag bläddrade ner bland filmerna och såg Bl.a Marly and me, Bolt och någon annan som inte var bra. sedan scrollade jag ner längst ner och där var den, jag hade hört Olivia prata om en film som hette Twilight och att den var jättebra så jag tog den filmen och satt som fastklistrad under den. Men det var först efteråt som man förstod hur mycket man ville se den igen.
Det var först en månad senare som jag såg den igen och sedan, efter det, så slutade jag hålla räkningen. Jag minns en So lektion på smedinge där jag och Olivia satt och tittade på den på hennes ipod och sa alla replikerna tillsammans.
Det har verkligen varit våran grej, det är vi tre som har byggt upp detta tillsammans. Det är en del av våra liv nu. Och imorgon ska jag göra det som vi har gungat fram och tilbaka för i flera månader. Utan dem. Det känns så konstigt, och på ett sätt så vill jag inte gå. Bara för det. Ett tag funderade jag faktiskt på att vänta på dem. Att gå med dem, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig och jag ogillar mig själv starkt för det. Jag vet att jag sviker dem och att jag kommer att ha svårt att få kontakt med dem under nästa vecka, tills de har sett filmen, men jag antar att det är en smäll som jag får ta. Det är mitt fel.
Jag såg trailern på TV alldelles nyss och jag kan verkligen inte andas när jag tänker på det. Ont i magen, ont i huvet, hela kroppen skakar. Jag undrar hur det blir sen, imorgon, när jag sitter på bion..
Postat av: Johanna
"jag kommer inte prata om de, jag lovar"
Förlåt mej Emma, men du förlorade precis en läsare fram tills att jag sett filmen. ;)
Postat av: Emma
hahaha
ussäkta?
liter du inte på mig?
Postat av: Frida
jag kommer börja gråta imorgon. eller det känns så nu.
Postat av: Olivia
minnen som fan... <3 gonna miss ya'